"Apans tankar"

Work in progress.

(Kanske det, kanske) 

Porslinsleran - keramikens enfant terrible

Porslinsleran - så fantastiskt fin men så gråahårsframkallande bångstyrig att arbeta med. Det är hela tiden en balansgång med att tämja den nyckfulla porslinsleran, från det att man modellerar den tills dess att man plockar ut en färdigbränd skulptur ur ugnen. Ibland uppför sig leran som man önskar (yay!) men lika ofta (nä, oftare) hittar den på sattyg antingen i torkningen eller ugnen. Den slår sig helt vilt, spricker på de mest märkliga ställen trots min noggrannhet och uppmärksamhet, eller får för sig att luta sig åt ett eller annat håll i ugnen så den helt tappar balansen. 
Jag torkar skulpturerna i veckor för att blidka leran så den snällt ska torka utan sprickor eller vridningar. Det skiter leran i. Den vobblar som en hal ål i ugnen i alla fall, eller ger helt fräckt en figur en spricka rätt över skallen eller sidan.
Trots mycket kunnande om porslinslerans uppförande och väsen så är det inte ovanligt att många månaders arbete går om intet när skulpturerna bränns. Då svär jag som en kolerisk Kalle Anka en dag eller två. Frågar mig varför -  oh varför!! - skulle jag få för mig att snöa in på just porslinslera när det finns så många andra leror som är betydligt mer lydiga och trevliga att arbeta med?!

Idag är det en kolerisk-Kalle-Anka-dag och jag och porslinsleran är inte vänner. Jag surar och klurar på hur jag ska kunna finslipa mina domptörskonster ytterligare för att få leran att göra som jag vill nästa gång. Hur svårt kan det va?!
Under tiden får jag trösta mig med att det åtminstone blev en grej som blev ok i den här bränningen; elefanten med trumpetsnabeln.