NovemberDecember

Den havregrynsgrå vardan. Den är bäst. 

Bianco sopra bianco

Min palett: vitt i vitt; bianco sopra bianco.
Tills i vintras jobbade jag med en enda sorts porslinslera, samma sort sen mer än tio år tillbaka. Jag kände den väl och visste hur den uppförde sig. Men så fick jag en leverans med osedvanligt hård och svårbearbetad lera, inte alls som den brukade vara, så jag började botanisera bland andra vita porslinsleror:

Sju leror, sju nyanser av vitt. En som drar åt gult, en annan som drar åt gröngrått. En som verkligen är vit och därför är snordyr, världens vitaste porslinslera sägs det. En av lerorna till höger är mer havregrynsfärgad än vit, det är en (chamotterad) stengodslera. Katten bland hermelinerna. Somliga är trubbiga och hårda i sin karaktär, andra är behagligt mjuka och följsamma. Ljuset reflekterar olika; nyanserna förändras över dagen och beroende på ljuskälla. Dagsljus och lysrörsljus ger olika vit färg.

I periferin, en onsdag

Att flytta omkring grejer. Det är då det händer. 

Sommarjobb

Sommartid blir det förskräckligt varmt i min ateljé. Redan i mitten av april ligger termometern på över 25 grader, och sen blir det bara varmare. Sommartid får man helt enkelt jobba annorstädes. Hemma tex.
Under sommaren har jag varit i Skåne och varvat semester med jobb - "jobba hemifrån"; mitt på vardagsrumsgolvet som en annan Pippi Långstrump. Att sitta i skräddarställning på golvet är riktigt trevligt, men har man tre ivriga och klåfingriga katter/assistenter blir arbetet onekligen lite mer komplicerat och tidskrävande.

Fingeravtryck och tassavtryck (det sistnämnda ingick inte riktigt i min vision).

Jag passade även på att leta upp en del gamla grejer som legat nerpackat. Som de här barnhänderna med tatuerade rävhuvuden på som jag gjorde i tvåan eller trean på Konstfack, sisådär 2002. Händerna hade legat i en uthuslänga och luktade möss. Att plåta dem utan att en katt eller två eller tre var med på bild gick som synes inte. 

Nu är det höst och rävhänderna har fått följa med tillbaka till stan och ligger nu på arbetsbordet i ateljén. Ibland är det intressant att återvända till sina "gamla" verk för att hitta kopplingar och inspiration till det man just nu arbetar med.

"Barockt" - Nationalmuseum @ Kulturhuset Stadsteatern

För en tid sedan skrev jag om verket "Oh deer, Oh dear" som Nationalmuseum köpte in från min första utställning på galleri Inger Molin 2005. För att läsa inlägget om den arma hjorten med nålen i hjärtat så klicka Här.

"Oh deer, Oh dear" visas just nu i Nationalmuseums utställning "Barockt" på Kulturhuset i Stockholm. Läs mer om utställningen Här. 

Inköpt av: Uppsala kommun

I vintras ställde jag ut på Teatergalleriet i Uppsala och två av verken som visades köptes in av Uppsala kommun, vilket jag är väldigt glad över.

"Tvättbjörnar"  Skulpturen är ca 37 cm lång. Figurerna ca 9 cm.

och "Vågor"    Vågorna är ca 7-17 cm höga och står inuti ett glaskabinett. 

(sorry för den suddiga bilden på vågorna, jag har lyckats spara alla andra bilder - som var skarpa och fina - på Vågorna på en hårddisk där de lyckas gömma sig väldigt bra. Så bra att det är som att leta efter en nål i en höstack efter dem.)

Aprilljus

Dagens bild från ateljén. En katt med en röd och gul tulpankeps. 

Dagens fågel

Vissa dagar färgas helt av upplevelser eller intryck som man inte kan skaka av sig, och som dröjer sig kvar hela dagen. Idag när jag kom till ateljén hördes det pip och kraxande från det innersta av mina två små ateljérum. En fågel måste ha tagit sig ner i en ventil via någon skorsten eller rör på taket och verkade nu sitta fast där inne, bara en liten bit från ventilhålet i min ateljé. Den kraxade hest och lät oerhört olycklig. Oh dear! Hur skulle jag kunna hjälpa den stackaren?
Jag kunde inte nå själva ventilen som sitter högt, högt upp på väggen, och ut på taket vågade jag inte ta mig. Jag pratade och visslade till fågeln, som svarade med ynkliga kraxanden lite då och då. 
Undertecknad - som är en djurens riddare - ringde genast till fastighetsförvaltaren i hopp om att en vaktmästare eller liknande kunde rädda den nödställda fågeln. Växeltelefonisten knappade och sökte på sin dator. Hon hummade och suckade, och då och då kraxade fågeln till inne i ventilen.
"Ja OJ vad den låter, nu hör jag den också!" utbrast damen. Efter fem, sex lååånga minuter hade hon hittat telefonnummer till två olika vaktmästare som jag skulle ringa. 
Hos vaktmästare 1 svarade bara en telefonsvarare. Hos vaktmästare 2 svarade ingen alls.
Jag lyssnade upp mot ventilen och det var alldeles tyst. Jag visslade lite. Ingen svarade.
Det gick några minuter till. Jag vågade varken slå på radion eller sätta på musik, och med örat spänt mot ventilen påbörjade jag sakta och liksom motvilligt dagens arbete; inte helt koncentrerat och utan att kunna släppa fågeln ur tankarna. 
Timmarna gick.
Utanför fönstren flög skator och fiskmåsar och koltrastar omkring och tjattrade och skrek. Och så plötsligt hörde jag samma ungfågel-liknande kraxande som tidigare hörts i ventilen! Denna gången kom kraxandet från ett litet tak vid sidan om ett av mina fönster. Jag ilade dit och kikade ut under gardinen, men såg bara en tunn skata sitta på ett räcke en bit bort. Var det han/hon som lyckats rädda sig från min ventil? Skatan såg mot mitt fönster men rörde sig inte, och sa inte ett pip. 

På bilden ses en detalj från en större teckning jag gjorde på Konstfack 2003/2004, med fåglar, tulpaner, banderoller och hjärtan. 

Tingens inneboende väsen

Den här lille katten står på mitt arbetsbord i ateljén; som en stillsam Vän i Vardagen. Man kanske inte ska eller bör bli väldigt förtjust i sina egna skapelser, men den här kattpuppan med sitt introverta ihopknipna ansikte tycker jag mycket om. Den är tyst och lågmäld, skriker inte på uppmärksamhet utan står stilla och lugn mitt i bland röran av skisser, urdruckna kaffekoppar och anteckningar. Då och då under dagen lyfter jag blicken och möter det lilla kattansiktet. Det tycks vara inbegripet i en ständig meditation, den lilla nosryggen fångar eftermiddagsljuset och öronen tycks nästan bli helt transparenta när vårsolen lyser på dem.
Jag tänker att kattpuppan är lite som en slags ställföreträdande eller alternativ Buddha-figur för min egen del. En symbol för inåtblickande och ro. En liten vän att vila blicken på under arbetsdagen, en bild av det alldeles nyfödda eller ännu ofödda. Möjligheter, minnen och det inre, själsliga livet.

Jag har noterat att i var och vartannat inredningsmagasin eller trädgårdstidning finns det minst en handfull Buddha-huvuden eller -figurer i varierande storlek och material bland hyllor, grusgångar eller stilleben. Jag blir nyfiken och undrar om Buddhafigurerna är införskaffade för sin symboliska eller dekorativa innebörd av de som bor här. Vad det är som gör att man väljer just en Buddha istället för något annat ting/figur/objekt/symbol?
Är man intresserad av Buddhismen och ser på sina Buddhas som figurer laddade med stark betydelse? Eller är de införskaffade för att de är dekorativa i första hand, och i andra hand råkar ha en innebörd som känns sympatisk och tilltalande? Eller för att de ska passa in i en estetik eller stil man tycker mycket om, och som råkar inkludera eller symboliseras av just en Buddha eller två?
I inredningsaffärerna står glas- eller metall-Buddhas på rad, 39.50:- st. Jag stannar till och funderar en stund kring att den religiösa symbolen reducerats till en inredningsdetalj. En massproducerad dussinvara.

Men vad är en Religiös eller Andlig symbol idag, och hur placerar vi dessa ting eller objekt i hemmet? Måste det vara någonting från de stora världsreligionerna, eller kan det vara ett ting eller föremål; vad för något som helst, som råkar ha stor betydelse eller laddning för den enskilde? Kan en annan figur eller objekt än en turkos glas-Buddha symbolisera eller gestalta samma innebörd?

Igen låter jag blicken vila på den lilla kattpuppan på arbetsbordet. Jag har funderat på att göra flera kattpuppor, små Vänner i Vardagen för de som likt mig inte riktigt känner en stark dragning till lågpris-Buddhas eller liknande symboler för Stillhet och Harmoni (och som kanske också, likt mig, är väldigt glada i just katter). En liten kattpuppa som kan stå mitt i vardagens brus och larm; inåtblickande och lugn bland kaffekoppar och müslipaket på frukostbordet, högst upp på en trave böcker på soffbordet eller bland pappershögarna på arbetsbordet, eller var helst man nu placerar den.  
    På en hylla i ateljén står det därför en handfull andra kattpuppor nu och kniper ihop ögonen, balanserande på mönstrade socklar. Vid en första anblick ser de likadana ut; såsom 39.50:--Buddhorna i butiken. Men varje kattpuppa är individuellt modellerad. Någon har en bredare nosrygg, en annans nos är lite kortare. En rynkar lite på nosen, en annan ser ut att dra efter andan för att jama eller gäspa. Socklarna som kattpupporna balanserar på är olika. Mönstren och höjderna skiljer sig åt. Allihop blundar och tycks blicka inåt, i sig själva. Små bilder av stillhet och ro. Små Vänner i vardagen.

Februarifår

Ibland går det veckor och man får ingenting gjort. Allt blir fult eller fel. Man stretar på ändå; med lera som är knölig och lite för hård, och med snöglopp och regngråa skyar utanför fönstren. Men vissa dagar vet man precis vad man gör, och leran är mjuk och foglig i ens händer. Och man tittar förvånat upp och ser att solen skiner in genom de dammiga fönstren och på den snövita porslinsleran.

Ur arkivet: "Oh deer, Oh dear"

Det här är skulpturen "Oh deer, Oh dear" från mitt examensarbete på Konstfack 2004. Året efter, 2005, köptes den in av Nationalmuseum.

I år är det tio år sen jag gick ut Konstfack (Oh dear, vad tiden går!). Nyligen gick jag igenom en hel hög med gamla bilder på skulpturer och teckningar jag gjort, och det är lite lustigt att se hur man liksom går i cirklar. Vissa teman, figurer och linjer/former tycks återkomma gång på gång utan att man eftersträvar det eller är riktigt medveten om det. Men det blir väldigt tydligt när man tittar på bilder av sina gamla grejer.

Hela idén kring mitt examensarbete på Konstfack 2003/2004 handlade om att vara en Räddare i Onödan. Att ta hand om och försöka laga det som var trasigt eller dött trots att det nog egentligen var för sent. Men finns det hopp så finns det liv; var projektets devis.
I "Oh deer, Oh dear" ses en hjort som utfört hjältemodiga handlingar och som nu ska krönas med en Röda Korset-nål för sina insatser. Men nålen sätts i hjärtat på hjorten och allting fallerar. Oh dear! Benen viker sig och hornen slokar. De två stoderna av stearin längre bak på scenen rinner ut och triumf förbyts i eländes elände.
Hela skulpturen är uppbyggd som en väldigt vinglig och skör scen som när som helst kan trilla omkull. Sockelns olika block och listkrön är staplade på vartannat som stora byggklossar. Den vita tavelramen hålls fast endast med hjälp av två klumpar lera.
En liten puff och allting fallerar, oavsett om det är dagen då man ska få en hedersbetygelse för sina strålande insatser eller ej.  

Nu är jag här igen

...på Blogger-bloggen. Jag slutade använda Blogger för att det var ett ständigt och accelererande krångel med uppdateringar och fel förut, och bytte till bloggen som fanns på hemsidans webhotell. Den har fungerat bra, men jag upplever att bilderna blir väldigt små där och att det inte finns något bra och lättmanövrerat sätt att få dem större.
Så nu byter jag tillbaka till Blogger igen och hoppas att det ska fungera utan krångel framöver. Här kan man utnyttja möjligheterna att visa större bilder bättre, och det är främst detta jag var ute efter; därav bytet av blogg-adress.
Som synes har jag flyttat över alla inlägg från "gamla" bloggen hit. Inläggens publiceringsdatum står först i varje inlägg.

Gott Nytt 2014

29 december 2013:

Jag har ägnat hela hösten åt att arbeta i porslinslera och känner mig lite som en lyrisk och hänförd New Born Ceramist. Förundras och förtrollas över ytan, materialet, mönster, figurer och det långsamma arbetet. Leran - I love you!
Här ovan syns några ännu obrända "kattunge-puppor" ungefär i storlek som en nyfödd kattunge. När katterna stod såhär fint uppradade och torkade kunde jag inte låta bli att knåpa ihop varsin stjärngossestrut till dem (det är ju ändå jul). Och när jag nu höll på att klippa och klistra i papper så blev det både stjärnor och bokstäver i en tablå också.
Jag förutspår att pappslöjd blir det nya svarta 2014. Åtminstone i min ateljé.

Gott Nytt År!

Illern i Uppsala

12 december 2013:

För ett tag sen fick jag den här bilden i mailen:

Fotot är taget av Bernard Woll i Uppsala och visar illern i Gränby, Uppsala, som fått en ny höstklädsel. Mycket stiligt tycker jag:-) Tack igen för bilden, Bernard!

Recension, UNT

29 november 2013:

I dag fick jag ett mail från Anna Ehn, Uppsala kommun, med en recension av min utställning på Teatergalleriet från Upsala Nya Tidning. Kul! :-)

Utställning på Teatergalleriet i Uppsala

31 oktober 2013:

Uppsala kommun har i en serie utställningar på Teatergalleriet i år lyft fram arbetsprocesserna och konstnärskapen bakom några av stadens utsmyckningar. På tisdag den 5:e november är det vernissage för "Surikater, illrar och björnar"; en presentation av arbetet med skulpturerna jag gjorde till Gränby park/grönområde för ett par år sen på uppdrag av Uppsala kommun.
I utställningen visas modeller, skisser och foton från arbetet kring projektet. Det visas även en del av mina mindre skulpturer i porslin.

På bilden ses en av de tre skulpturerna i Gränby; "Bear out by events". Ett drygt fyra meter högt torn med en björn i.

Läs mer om utställningen här: http://www.mynewsdesk.com/se/uppsalakommun/pressreleases/surikater-illrar-och-bjoernar-paa-offkonsten-c-o-teatergalleriet-922534

Välkomna!

Invigning av "Värmländsk piazza"

11 oktober 2013:

Igår var det invigning med pompa och ståt (och regn och rusk-väder), i Kristinehamn av "Värmländsk piazza"; min konstnärliga gestaltning av en innergård på Sannagårdens äldreboende för dementa. Projektet var ett uppdrag från Kristinehamns kommun.
Kristinehamns konstmuseums intendent Johan Magnusson som varit projektledare för det hela höll tal, liksom kulturchef Thomas Liedström och kommunalrådet Anne-Marie Wallouch. Musikskolans orkester med 18 duktiga barn (om jag räknade rätt) och två vuxna spelade och blåste fanfar.

Trots regn och en mulen himmel så blev det en väldigt fin invigning med mycket uppskattning av tigrarna och platsen. Jättekul!

Mer info om projektet kommer att finnas på hemsidan framöver. Nu har jag äntligen tagit tag i hemsidan så om allt går väl så hoppas jag snart kunna presentera en helt ny, uppdaterad hemsida om ett tag. "Äntligen!", får man väl säga; så här i Nobelpris-tider :-)

Så här skriver Nya Kristinehamns Posten/NWT om invigningen: http://nwt.se/kristinehamn/article1397034.ece
och Värmlands folkblad:http://www.vf.se/nyheter/kristinehamn/varmlandsk-piazza-invigd-pa-sannagarden

Utställningen på Keramiskt center i Höganäs

18 augusti 2013:

...finns att se i några veckor till om man skulle vara intresserad. Till och med den 8 september finns mina och Linda Lo Eklöws verk på plats.
Läs mer på Keramiskt centers hemsida: www.keramisktcenter.se

Tigrarna flyttar

30 maj 2013:

I måndags var lastbil + kranbil här och hämtade de tre mosaiktigrarna som nu håller på att monteras på plats i Värmland.
Tigrarna är en del av en konstnärlig gestaltning av en innergård på Sannagårdens äldreboende i Kristinehamn som jag har jobbat med sen i augusti, och som nu håller på att färdigställas. Tanken är att det ska bli lite som en värmländsk piazza.
Två breda, rundade långbänkar i betong och lärkträ är placerade på den runda markytan. Två tigrar ligger utsträckta på varsitt mittparti av långbänkarna och en tredje tiger sitter en bit ifrån. Två rönnsumaker är tänkt att planteras mellan bänkarna för att ge höjd och för att skapa skugga under sommarhalvåret.
På bilden pågår monteringsarbetet och tigrarna ligger på sina träpallar i väntan på att lyftas av och bli permanent monterade på betongsocklarna. Tanken är att hela markytan, som har en diameter om 10 meter och som i dagsläget bara är jord, ska stensättas med mörkt gråsvart sten i ett lugnt och tillbakahållet mönster. Det ska vara lätt för de boende att ta sig fram med rullatorer eller rullstol på platsen.
Jag återkommer med bilder på det helt färdiga verket framöver.

Utställning: Keramiskt center, Höganäs

29 maj 2013:

I sommar ställer jag ut på Keramiskt center i Höganäs tillsammans med Linda Lo Eklöw. Vernissagen är den 15 juni och utställningen pågår till den 8 september.
Dessvärre lyckas jag inte få ovanstående vernissagekort att bli större men läs gärna mer om utställningen, öppettider och adress här: http://www.keramisktcenter.se/ny-utstallning-i-galleriet-15-juni/

Glad Påsk och gul tiger

30 mars 2013:

Så här i påsktider passar jag på att skicka en hälsning från tigergänget i ateljén. Glad Påsk!

Morrhårsaskar / Whiskerboxes

29 januari 2013:

Som den skarpögde kanske noterade i förra inlägget så föreställde bilden morrhår av olika längd på rad. Nu är dessa morrhår placerade i små porslinsaskar; som synes på bilden ovan.
Jag ska vara med på en samlingsutställning på Blås och Knåda här i Stockholm som heter "Fint i hyllan" som öppnar på lördag. Utställningens tema är samlandet som fenomen.
Från början samlade jag morrhåren till ett annat projekt där en hare och en bäver i skala 1:1 behövde naturtrogna morrhår. Mina katters tappade morrhår samlades noggrant upp under ett par månaders tid, och fick sedan ett andra liv på haren och bävern.
Morrhårssamlandet blev en vana. Långt efter det att haren och bävern var färdiggjorda så fortsatte samlandet. I ett kuvert i bokhyllan växte morrhårssamlingen.
Var ska man då lägga katternas tappade morrhår om inte i små askar? De små porslinsaskarna i matt, svartengoberat porslin påminner om gammeldags barnsängar där morrhåren funnit en skenbar vila i form av hemlighetsfulla grafiska tecken eller sirliga figurer. Morrhåren bildar en helt egen kalligrafi; som en minimalistisk dekor eller chiffer med blinkningar åt det japanska.

Absurditeten, onödigheten och ömheten inför katternas tappade morrhår har varit min utgångspunkt inför utställningstemat. Morrhårsaskarna gestaltar en slags förundran över vardagens småsaker som så lätt kan förbigås, men som när man lyfter fram dem kan bilda en alldeles egen, förunderlig poesi.
Morrhårsaskarna är även en tribut till mina högt älskade siameskatter.

"Fint i hyllan" - Grupputställning, glas och keramik
Blås och Knåda, Hornsgatan 26 a, Stockholm
Vernissage lör 2 feb kl 11.00 – 16.00
Utställningen pågår 2 feb - 20 feb 2013http://www.blasknada.com/index.php

Intermission

10 januari 2013:

Att se det stora i det lilla. Absurditeter och häpnadsväckande stilstudier bland det vardagliga. Ibland fattar man precis vad man ska ha de där sparade grejerna till.
Jag filar på en presstext. Utanför fönstret går världen i samma gråskala som på bilden ovan; med snö och regn som far som sladdriga pilar från skyn. Om nu vädergudarna nödvändigtvis ska envisas med snöslask så kan de väl bjuda på lite solsken en och annan gång också, kan man tycka?
Januari är sannerligen en mulen och kulen månad. En trög och blind start på året.

Kick off

8 augusti 2012

Jag tänkte fixa en kick off för mig själv i år. Större företag åker ut i skärgården på nåt spa eller konferenshotell och spelar brännboll, motiverar och inspirerar sig på allehanda sätt. Som ensamföretagare med totalt noll budget att åka på spa för så får man kick offa bäst man kan med de förutsättningar man har. En Pucko och ett winerbröd i ateljén tex. Inte fy skam det heller.
Så, kick off. Eller hur man nu säger. Nu stämplar jag in för i höst - även om det fortarande är sommar. I höst står det porslin och frigolit på schemat. Små ting i porslin och stora ting - tigrar - i frigolit. Tigrarna ska gjutas upp i betong och få mosaik på sig framöver.
Kick off och over and out, nu ska jag ut och köpa winerbröd.

Att förlora sig i detaljer

10 juni 2012:

Under hela våren har jag känt som ett slags pågående paradigmskifte kring mitt arbete. Lite som känslan av att ha dragit saker och till sin spets och att det nu är dags för något annat; något nytt, eller att gå tillbaka till sina (keramiska) rötter.
För ett tag sedan letade jag upp mitt tio år gamla Kandidatarbete från Konstfack och dessa porslinsfigurer och -objekt har stått i ateljén och liksom haft en alldeles särskild lyskraft sen dess.
Då - 2002 - var jag osäker på vad jag gillade dessa ganska strama små figurer och objekt. Å ena sidan gillade jag dem supermycket, å andra sidan var jag osäker på "vad jag hade gjort", de var som gåtor utan svar och hängde liksom i luften, o-formulerade och svåråtkomliga, tyckte jag.
(Nu idag, 2012, tycker jag att mitt Kandidatarbete är något av det bästa jag gjort. Tänk att det ska ta tio år innan man kan ge sig själv cred för sitt arbete? Och vissa gåtor verkar inte ha några svar, de kan få lov att vara helt fascinerande och märkliga. Man behöver kanske inte alltid få svar på allting? Varken omedelbart eller någonsin?)

Efter Kandidatarbetet började jag inkludera andra material tillsammans med porslinet/keramiken och fram tills nu så har det har varit naturligt att jobba med keramik tillsammans med andra material. Men denna våren har jag alltså gått och tittat på mina gamla figurer i ateljén och fått en så väldigt stark längtan efter att enbart jobba med porslinslera i ett litet, litet format igen. Att förlora sig i små nyanser och detaljernas finesser.
Vinkligen på en tass.
Proportionerna i en sockel i förhållande till dess figur.
Den där fantastiska ytan som blir på modellerat porslin.
Inga jättestora socklar eller avancerade presentationer. Bara de små figurerna som sig själva nog.

Här nedan ses "Emissarien" från mitt Kandidatarbete. En liten kattpuppa på en slags springare eller sockel, ca 18 cm hög och i modellerat, högbränt porslin. Denna lilla kattfigur har stått på mitt arbetsbord hela våren och även om det är tio år sedan jag gjorde den så känns den mig mer nära än de nyare verk som jag ställde ut i februari.
Det modellerade porslinets magi, så fascinerande och så lockande.