Fotografering

Somliga konstnärer har assistenter som hjälper dem med stort som smått i arbetet. Själv har jag också assistenthjälp ibland, men vi har diametralt olika uppfattning om det här med konst, arbetstider och vad arbetet egentligen ska innefatta, mina självutnämnda assistenter och jag.
Mina "assistenter" är otroligt hjälpsamma och initiativrika, ja helt oumbärliga enligt dem själva. Jag är inte helt säker på att arbetet underlättas när de är med. Snarare tvärtom faktiskt. Kolla bara; så här såg det ut härom dagen när en liten skulptur skulle plåtas och den allra nyaste lille assistenten var eld och lågor över att få hjälpa till:

"Inspirationer" på Konsthantverkarna

I morgon är det vernissage för utställningen "Inspirationer" på Konsthantverkarna, Stockholm. Välkomna! 

Till vårens medlemsutställning "Inspirationer" har deltagarna fått i uppgift att synliggöra sin inspirationskälla. 

Mitt verk som visas här ovan är inspirerat av ett gammalt kassettband. Det är en skulptur i modellerat porslin, ca 23 cm lång. 

Inspiration: Ett gammalt kassettband med en cd-avspelning med Arvo Pärts ”für Alina” och ”Spiegel im spiegel”på den ena sidan. Den andra sidan är tom.

Piano, violin och violincello. Lätta toner, som snöflingor. Upprepningar, linjer, förskjutningar. Samma slinga, olika tonfall och röst i instrumenten. Då och då en stark pianotangent som ett tungt lod bland snöflingorna.

Ljudet är mycket skört, man håller nästan andan när man lyssnar. Det finns som en tunn hinna av sus och böljande rasp från kassettbandet genom hela inspelningen/avspelningen och från många lyssningars slitage.
Det är en inåtblickande musik. Vit och ljust grå, mycket lätt men med en dov botten, som mörk mossa i en granskog. Ibland är pianoslingan så stillsamt tyst att bara kassettbandets snurrande rundgångs-sus hörs.

Läs mer om utställningen på Konsthantverkarnas hemsida.

Små vänner i vardagen

De här små ljusstakarna med många ben gjorde jag första gången i tvåan/trean på Konstfack, sisådär 2001-2002. Jag minns att jag experimenterade med olika varianter av hybridformer mellan ljushållare och skulptur. De jag gjorde i porslinslera var rent halsbrytande i sin form och bestod av rangliga långa ben/pinnar som gled likt Bambi-ben i ugnen.
De enda varianter som var både skulpturala och som även funkade som ljushållare var de här små ljusstakarna i lergodslera för julgransljus. Likt släktingar till Hattifnattarna så myllrar de omkring efter eget sinne, och gör sig kanske bäst i grupp.

Jag jobbar inte med bruksföremål men de här små ljusstakarna har följt med genom åren och då och då har jag gjort några stycken nya. Det var nästan tio år sen sist, men nu under vårvintern har jag gjort ett nytt litet gäng. De myllrar för närvarande omkring på Konsthantverkarna, om man skulle vilja ha en eller två eller tre.