Att förlora sig i detaljer

10 juni 2012:

Under hela våren har jag känt som ett slags pågående paradigmskifte kring mitt arbete. Lite som känslan av att ha dragit saker och till sin spets och att det nu är dags för något annat; något nytt, eller att gå tillbaka till sina (keramiska) rötter.
För ett tag sedan letade jag upp mitt tio år gamla Kandidatarbete från Konstfack och dessa porslinsfigurer och -objekt har stått i ateljén och liksom haft en alldeles särskild lyskraft sen dess.
Då - 2002 - var jag osäker på vad jag gillade dessa ganska strama små figurer och objekt. Å ena sidan gillade jag dem supermycket, å andra sidan var jag osäker på "vad jag hade gjort", de var som gåtor utan svar och hängde liksom i luften, o-formulerade och svåråtkomliga, tyckte jag.
(Nu idag, 2012, tycker jag att mitt Kandidatarbete är något av det bästa jag gjort. Tänk att det ska ta tio år innan man kan ge sig själv cred för sitt arbete? Och vissa gåtor verkar inte ha några svar, de kan få lov att vara helt fascinerande och märkliga. Man behöver kanske inte alltid få svar på allting? Varken omedelbart eller någonsin?)

Efter Kandidatarbetet började jag inkludera andra material tillsammans med porslinet/keramiken och fram tills nu så har det har varit naturligt att jobba med keramik tillsammans med andra material. Men denna våren har jag alltså gått och tittat på mina gamla figurer i ateljén och fått en så väldigt stark längtan efter att enbart jobba med porslinslera i ett litet, litet format igen. Att förlora sig i små nyanser och detaljernas finesser.
Vinkligen på en tass.
Proportionerna i en sockel i förhållande till dess figur.
Den där fantastiska ytan som blir på modellerat porslin.
Inga jättestora socklar eller avancerade presentationer. Bara de små figurerna som sig själva nog.

Här nedan ses "Emissarien" från mitt Kandidatarbete. En liten kattpuppa på en slags springare eller sockel, ca 18 cm hög och i modellerat, högbränt porslin. Denna lilla kattfigur har stått på mitt arbetsbord hela våren och även om det är tio år sedan jag gjorde den så känns den mig mer nära än de nyare verk som jag ställde ut i februari.
Det modellerade porslinets magi, så fascinerande och så lockande.